Vävar, musik och hantverk

Det så krångligt att ladda upp foton här, så jag kommer från och med nu att flytta allt gammalt och nytt.

Vill ni se bilder på och läsa om mitt hantverk, så kommer det att finnas här:

karinshantverk.blogg.se

och musiken skriver jag om här:

quartettino.blogg.se

Välkomna dit!

I september fick jag ett lapp-ryck igen och började sy ett gäng småkuddar, 35x35cm, som jag tänker försöka sälja på årets höstmarknad på Norby Soldattorp den fjortonde november. Får jag dem inte sålda, så behåller jag dem gärna själv! Eller lägger i presentskåpet.

Min polare Helena fick en andra dotter för några månader sedan. Lillan heter Saga, storasyster heter Nike. Nike fick mumintäcket och kudden i välkomstpresent, det här får Saga (och Nike också):

Tyvärr hann jag inte till något vadslagningskontor, annars hade jag tjänat en slant eftersom jag hade tänkt satsa på både Tyskland och Turkiet.

Det här var en riktigt, riktigt rolig final! Jag slapp småtjura över en låg placering för Sverige, och kunde koncentrera mig på mina favoriter. Att Turkiet inte längre är den givna högoddsaren är verkligen skoj! Och att se Tyskland som vinnare för första gången sedan 1982, med en glad låt, utan några sceneffekter, var ren glädje. Det bryter mot trenden att det inte har gått särskilt bra för någon av de låtar som inte fått vara med i någon av semifinalerna. Belgien högt upp var också trevligt, det har varit motvind för dem sedan deras härliga Sanomi kom tvåa efter Sertab 2003.

Resultatlistan talar emot allt tjat om grannröstning och effektsökeri. En bra låt kan komma högt upp oavsett vem som framför den, och hur. Sedan kan ju Sverige fundera på om något bör ändras i uttagningssystemet, men finalen tycker jag är bra som den är!

När Norge stod som vinnare förra året bestämde jag och en väninna att vi skulle försöka åka till Oslo i år och se åtminstone något genrep. Vi såg den svenska finalen tillsammans, och röstade glatt på Salem. När Svenska Folket av någon totalt outgrundlig anledning röstade fram en halvtrist låt som hade en viss potential men föll platt efter mitten, så skakade vi på huvudet. Det kändes plötsligt alls inte lika kul att åka till Oslo.

Sedan finalen har både Salem och Anna B spelats på radio ganska ofta. Salems låt vinner ännu mer i längden, när jag hör introt blir jag lika glad och lyssnar engagerat låten igenom. När det sega introt till This is MY life går igång suckar jag och tänker att "undrar om den verkligen är lika trist som jag minns, jag skall försöka vara snäll nu!" Men det är den. Tristare för varje gång. Efter sticket någonstans på mitten blir det bara en tjatig upprepning, och jag bara väntar på att den skall ta slut.

Första semifinalen missade jag, eller rättare struntade jag i, och förståsigpåarna sade också att det var på torsdagen det starkaste startfältet kom. Sverige hade en "idealisk" placering. Mellan en urtrist långsam låt och en annan urtrist långsam låt, vad jag minns. Det sades också att vi skulle tjäna på att ha ett avskalat nummer mitt i all extravagans. Nu höll jag inte räkning, men var det inte väldigt många långsamma låtar där sångaren eller sångerskan bara stod rätt upp och ned och sjöng, utan glitter och glamour? Jag hade TV:n på men följde inte särskilt uppmärksamt. Under Sveriges låt kom jag på mig själv med att småprata med maken, och under det förhandstippade Kroatien gick jag och borstade tänderna. När kuvertöppningen drog igång gick jag och lade mig, jag har inte tålamod till allt det där utdragna spänningsmakeriet. Maken, som är totalt ointresserad, höll ändå koll åt mig och meddelade att vi slipper vara med i finalen och där få noll poäng. Det känns faktiskt ganska bra. Inte "surt sa räven"-bra, men "vad var det jag sa"-bra.

Vad bör göras, då? Några menar att vi skall ha expertjuryn tillbaka och slopa telefonröstandet, andra att den internationella juryn (som jag tycker är SÅ SÅ pinsam!) var bra. Det vi måste fråga oss är vad syftet med denna tävling är. Att vinna, eller att Svenska Folket skall få bestämma vilken låt de vill skicka? Jag tycker helt klart det senare. Om vi inte kan få vara med och tycka, så kommer intresset snabbt att sjunka och gnället öka. Men urvalsprocessen borde helt klart ändras! Det skickas in tusentals bidrag, hur låter de? Hur mycket bestämmer Christer Björkman? Skall han få fortsätta med det, eller behövs nya öron?

På lördag kommer jag att sitta på ett tåg den första timmen av finalen. Kanske lyssnar jag på radion, av tradition.

Fortfarande har jag inte hört alla finallåtar, men mina favoriter av de jag hört är Turkiet och Tyskland. Fortfarande grämer jag mig en liten aning för att jag förstörde min fina segerstatistik genom att inte sätta pengar på Norge, för att jag var för lat för att själv cykla i regnet till närmaste spelombud utan bara gav maken per telefon i uppdrag att sätta pengar på Malta och av någon märklig anledning inte bad honom sätta en slant även på Norge. Men nu när jag ändå har spräckt nollan, så kan jag ju satsa pengar för nöjes skull, också av tradition. Men då skall jag kolla oddsen först.

Varptrådarna knöts ihop och träddes in i små grupper mellan garnlagren. Sedan knöt jag fransarna på sidan, och fyllde ut med lösa fransar mellan varje knut för att få en fylligare frans. Till sist, det läskigaste, körde jag hela filten i maskinen och hoppades på det bästa! Ut kom då en färdigtufsad fin filt med vilda fransar, som jag kan tänka mig att Signe kommer att gilla att dra i!

Filten är inte stor, utan fransarna är måtten ca 55x60cm (lagom att ha i knät när hon sitter i vagnen, om hon eller mammorna tröttnar på bärselen) men tanken är att om något år omvandla den till en kudde. Användningstiden för en babyfilt är ju inte särskilt lång, men en kudde kan hon ha resten av livet som ett minne!

Den här filten har jag haft i tankarna ända sedan jag fick veta att mina vänner Ann-Britt och Cilla skulle bli föräldrar. Jag började samla det material som behövs för att väva i skaftväxling, som jag lärde mig på en kurs sommaren 2008 (nytillkomna läsare kan leta i arkivet!). Men min lille son kunde inte låta bli alla skojiga metallbrickor som hänger och dinglar löst. Jag lät dem hänga där på prov innan jag solvade, och det var tur eftersom det på ett ögonblick hade blivit ett enda stort trassel.

Jag var ändå fast besluten att väva Signes namn i en filt, så jag vävde den i en vanlig taqueté istället. För att det inte skulle bli för tidsödande och tålamodsprövande, så skapade jag en enkel dragrustning med en av de itusågade skedarna som behövs till skaftväxling, och en handfull indianpärlor. Jag band trådar om de osolvade mönsterbildande trådarna, och knöt dem tre och tre till en pärla. Sjutton pärlor behövdes för att få ut bredden på det korsstygnsmönster jag hade skissat upp. Tack var det blev arbetet mycket lättare, även om skaftväxlingen hade tillåtit mer improvisation. Nå, tekniken finns nog kvar även när mina barn vuxit till sig lite!

I våras tvekade en bekant om huruvida hon skulle köpa ett visst torp eller ej. Jag lovade henne en hemvävd matta om hon köpte det, och här är den:

Idag har Quartettino konsert i Sollentuna. I två av låtarna byter jag flöjt, vilket händer ibland även i andra låtar, så nu blev jag inspirerad att sy en särskild väska att hänga över axeln som underlättar bytet. Den har plats för garlkein, sopranino, sopran och alt. Tenoren och basen får fortsätta vänta på en stol eller ett bord när det är dem jag byter med, det blir nog för klumpigt att ha den om halsen.

Barnen har just börjat på dagis, och där har de en sångpåse full med mjuka djur som går att sjunga om. Men på snigeln fanns bara en platt bild! Vad gör hantverksmamman då? Filtnålar en snigel och skänker till dagis, förstås!